Sista veckobrevet

Hej på er!

Ett sista lite brev innan vi ses på skolavslutning nästa vecka. 8:30 ses vi på skolgården (eleverna träffar mig 8:15 i klassrummet) och sedan slutar vi 10. Vi kör picknick som vanligt så ta med fika och en filt att sitta på, spöregnar det så är vi i klassrummet.

Nästa vecka är lite annorlunda. På måndag börjar eleverna kl 09:00. Vi kommer då att åka hem till mig för att fika och ha ett eget litet avslut. Efter detta slutar eleverna.

På tisdag börjar eleverna också klockan 09.00 och då ska vi städa det sista och sedan spela brännboll lärarna mot sexorna. Klockan 12 äter vi avslutningslunch och sedan slutar klassen.

Att lära känna era barn började en varm i dag i augusti för snart fyra år sedan då jag klev in som lärare på Tingvallaskolan. När två-treorna skulle delas och bli tvåor och treor sa de flesta att det aldrig skulle gå. Eleverna alltså. ”Vi funkar inte ihop” sa de för det hade de hört. Skitsnack tänkte jag och gav mig sjutton på att de skulle bli en grupp. Vi, mestadels eleverna, jobbade stenhårt. Gruppstärkande övningar, värdegrundsarbete och lekar stod på agendan varje dag. Som följd blev resultaten av treans nationella prov kanske inte hade de bästa resultaten. Många hade rött men vad gjorde väl det när jag såg att gruppen började bli en grupp, man började respektera varandra och framför allt varandras olikheter.

Det är med stort vemod jag skriver det här sista brevet, det känns ännu inte som att hösten kommer se annorlunda utan jag tänker fortfarande att jag och klassen ses igen i augusti. Som vi har gjort nu i några år.

Åren gick och vi slet, med alla ämnen och krav på eleverna men också med att bli ett ”vi”. Nu i sexan är det röda i elevernas betyg borta, de når målen och de ser klassen som en familj. De bråkar och tjafsar likt syskon, men utåt, mot andra, försvarar de varandra och när lärare och pedagoger säger, när klassen för tionde gången samma dag samlas på gräsplanen för att träna brännboll (ja, de vill slå lärarna såklart mina vinnarskallar) att den där klassen är så bra, så fina mot varandra och toleranta mot att alla är olika och kan samarbeta med precis vem som helst i klassen då tar mitt hjärta ett extra skutt inombords. Så stolt jag är över den här klassen, så grymt tufft de har haft det stundtals men aldrig givit upp, aldrig tappat tron och alltid kommit igen. Det där att ”vi funkar inte ihop” kan jag påminna dem om ibland och då skrattar de. ”Vi är ju som en familj ju” blir svaret. Min andra familj. Under fyra år har de varit just det. Nu är den resan slut och jag lämnar med varm hand över ett gäng fina, starka, självständiga och respektfulla ungar som kommer gå långt. Jag kommer fortsätta följa dem, tack och lov för sociala medier, för de har en oerhört speciell plats i mitt hjärta.

Ni föräldrar har möjliggjort detta. Utan er och ert samarbete hade vi aldrig nått så långt som vi gjort. Jag är evigt tacksam över att vi haft det fina samarbete vi haft, fortsätt ha det med era barns framtida lärare. Stort stort tack.

Jag hoppas få träffa många av er på onsdag när det är skolavslutning och om inte, återigen stort tack och ha en härlig sommar.

Ett ”smygfoto” som fröken tog när de var ute och övade. Samarbete på hög nivå, vilka stjärnor!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *